PAULINE

Glad eller inte glad? Har flera gånger när jag åkt buss sista tiden funderat på hur andra uppfattar mig när jag bara sitter och tänker och dagdrömmer. Vissa människor man möter verkar ha ett lätt leende på läpparna alltid. Sån är inte jag. Mitt "neutrala" läge tror jag mer uppfattas som lite hemligt. Som en tänkare helt enkelt.

Ofta är inte det alls fallet. Oftast är jag glad. Positiv. Ibland kan det nästan göra mig lite irriterad att jag måste lägga kraft på att se glad ut. Varför kan inte det vara det normala? Att se ledsen/negativ/arg ut borde ju vara det onormala.

För det är väldigt ofta så att när man själv ler så är andra människor gladare mot en och dem är trevligare mot en och gillar en bättre. Tro mig. Detta vet jag allt för väl. Under lång tid funderade jag ofta och länge på om jag hade gått och blivit skitful på kort tid (Jag vet att jag inte är snyggast, men jag kan leva med det), en kort tid efter jag hade blivit frisk igen efter att varit dålig under många år insåg jag vad som var fel. Människor i allmänhet och vänner i synnerhet trivs bättre ihop med mig när jag ler. När jag har energi att busa och vara Pauline.

Därför säger jag nu Förlåt till alla de människor jag har gjort besvikna under det senaste åren. Hade jag tidigare förstått hur sjuk jag var och hur mycket det påverkade mig så hade jag gjort något åt det för evigheter sedan. Jag var sjuk, jag var inte lat, dålig och sämst.

Varje dag måste jag nu jobba på att bygga upp det självförtroende jag en gång hade, även den självkänsla jag nu saknar till stor del. Detta tar dock miljoner gånger längre tid än det tog att riva ner det hela.

Jag kan inte förhindra att ni fortfarande dömer mig, det får jag leva med. Om ni bara visste vad jag skulle ge för en andra chans. En andra chans att få le och för att leva.