Insåg idag att jag är snart 23 år och fortfarande inte kan ta emot en komplimang, kan inte ta åt mig av positiva saker andra säger om mig (men negativa gräver sig så långt in dem kan och gömmer sig där inne). Kommer jag någonsin lära mig ta emot en komplimang?
I samband med att jag kom fram till det började jag fundera på vad det kan vara som gör att jag har så svårt att ta åt mig av positiva saker som sägs om mig. Vad jag kan komma fram till så finns det bara två saker som kan påverkat mig så negativt. Det första är den mobbning jag blev utsatt för i lågstadiet. Det andra är det en viss kille gjorde mot mig mot min vilja när jag gick i gymnasiet.
Framför allt den andra saken har påverkat mitt sätt att se på mig själv otroligt mycket. Innan det där hände var jag säker på att jag kunde göra allt jag ville bara jag verkligen försökte. Idag har jag inte den känslan längre. Nu är det snarare tvärtom. Önskar jag kunde hitta tillbaka till den. Älskade den där känslan då när man verkligen kände att man hade lyckats med något. Om det så var att få alla rätt på ett prov i skolan eller om det var att imponera på andra människor på jobbet för att man hade gjort långt mycket mer än dem hade förvänat sig.
Funderar ibland på en fråga. Om livet är till för att lära oss hur vi blir bättre människor eller om det bara är till för att bryta ner oss till en grad där vi inte längre förstår bättre än att bara acceptera det som händer? Där vi slutar tro, där vi slutar drömma, där vi slutar överraska oss själva med vad vi kan uppnå.
Vet att det bara låter som en massa flum för er. Men vad ska man göra med alla tankar?
Etiketter: Tankar